158
Om orons furier ej begrepp de ega;
Kör åskan väl för sold, går sjön för lega,
Ār maklig hvila stormens tidsfördrif?
O, flyga falkar väl af egennytta
Helbregda ut och återvända lytta?
Nej, kamp ett vilkor är för kraftens lif.
Mitt öde ibland stjernorna står skrifvet
Oryggligt; ej det ändras kan i lifvet:
Om några timmar Elchingen är mull,
En stelnad kropp, ett stinkande, förskräckligt
Exempel på förintelsen, ett äckligt,
Ihåligt lik, en klump af maskar full.
Min skalle slängs bland pöbelns ben; — min hjessa
En lager borde kröna, att som dessa
Hon ej må skuffas utan all försyn.
Hvem eljest vet, om den höghvälfda pannan
Just Ney har tillhört eller någon annan?
Hvem aktar den som en klenod i dyn?
Välkomna, gamar! Dödssignalen ljuder!
Det öppen taffel är — och Ney, som bjuder.
Mitt herrskap, festen yppig blir och rik.
Först fråssen sjelfva, flygen se'n med resten
Och maten ungarna i edra nästen
Med hvar sitt refben af marskalkens lik.
