XIV
sernas brus söfts, så fort Sommelius vidrörde fäderneslandet i sina dikter. Alla sådana andas en blidare, mindre hotfull och mindre upprorisk stämning. Vi nämna blott som bevis härpå Natten i Bleking och Våren, två fina naturskildringar, vida mer harmoniska och tilldragande, än man kunde vänta af en skald sådan som Sommelius. Äfven den märkvärdiga följd af tidssatirer, som han författade i början af 1840-talet, är mindre tröstlös och dyster än hans öfriga mer fantastiska stycken. Den harm mot allt lågt, litet och lumpet, som ljungar fram ur hvarje rad af dessa egendomliga dikter, i förening med den skärpa och allvarliga bitterhet i tonen, som så betydligt aflägsnar dem från det gustavianska tidehvarfvets glada skämt, gör dem åter i viss mån jemförliga med de fornromerska satiristernes, en Juvenalis, Persii m. fl. omedgörliga tidsskildringar. Och det är på en gång för sin likhet med dessa och för den dyrbara blicken in i ett nyss afslutadt tidskiftes karakter, som de i hög grad förtjena uppmärksamhet, om än deras poetiska värde, strängt taget, ej på långt när kan jemnföras med det hos hans öfriga diktaralster. Summan af de åsigter, som ligga till grund för dessa stycken, bland hvilka vi nämna Levern, Hjelten, Conciliet, har han sammanfattat i tvenne dikter. Den ena af dessa, Betraktelser vid ett kasernfönster, är liksom ett adderande af allt skaldens förakt för lumpenheten i dess mångfaldiga former, men saknar enhet och sammanhållning. Den andra åter, En tidsbild, uttalar i sammanträngd korthet och med en styrka af storartadt slag skaldens hela uppfattning af samtiden och kan väl derför med skäl anses som en poetisk-politisk trosbekännelse, ovanligt ärlig i en tid, der denna dygd ej alltid hört till de mest hyllade, och lågande af varm öfvertygelse, en egenskap, som ej heller alltid anträffas inom densamma.
De fel man öfverhufvud kan anmärka hos Sommelius som skald, en måttlöshet och ett formförakt, som dock mer synas som medvetna, än omedvetna brister, äro visserligen
