Den här sidan har korrekturlästs
Till
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen.
Jag gick i öknen, uti lifvets öken,
Den kala heden, sorgens mulna land,
Der kulna dimmor, fuktigt blygrå töcken
Förmörka sommarsolens gylne brand.
Jag var så ensam här; — för kalla vinden
Förfryser känslan och förbleknar kinden.
Mot molnen blicken ömsom flög, än sänkte
Den sig i stoftet djupt i mullen ned,
Men ingen stjerna på min himmel blänkte,
Och inga rosor trifdes på min led,
Jag var så ensam, ensam med min smärta,
Och blodet isades omkring mitt hjerta.
