2
Då i en dal, som branta klippor skydda
För blixtens viggar och orkanens hot,
Der fridens änglar bygga lugnt sin hydda,
Jag satte ändtligen en gång min fot.
Jag var så ensam, ensam med min oro,
Och stormens andar undan med mig foro.
Må våldet gerna fega sinnen späka,
Och list dem fånga i försåtets nät:
Jag älskar bränningar, som vildt sig vräka,
Volkanens eld och åskans majestät;
Min fria själ trifs helst på lejonjagter
Och sofver bäst vid dån af katarakter.
Långt hellre ser jag blod än qvinnotårar,
Jag älskar faror mer än dans och lek,
Verldshafvets böljor mer än jordens vårar;
Jag hatar ödlors kryp och ormars svek.
Med smickrets röst jag aldrig lärde sjunga
Och bär ej nånsin hånung på min tunga.
Det hven omkring mig: friska vindkast buro
Min eldsjäl framåt på sitt yra tåg —
Och hvassa ilar luften genomskuro,
Som skeppets framstam klipper hafvets våg.
