Den här sidan har korrekturlästs
207
Sinnets nerver öfverspännas,
Kropp och själ af tjusning brännas,
Hjertat slår af djefvulska
Känslor, klappar högt af gamman,
När ett ekskrof sprängs — och flamman
Fladdrar öfver spillrorna.
Bröstet vidgas, kinden blossar,
När jag mina fräcka gossar
Styr med blotta blickarna,
Oceanens gissel agar,
Tyglar, som det mig behagar,
De biltoga vildarna.
Hjernan yr af högmod svindlar,
När de upp och ned som spindlar
Springa flinkt i stagena,
På min nyck som lejon strida,
För mitt röfvarrykte lida
Tåligt som martyrerna.
Mörkrets fosterbarn, vidunder,
Aflade i olycksstunder,
Med de omisskännliga
Kainsmärkena i pannan,
Frukta mig — och ingen annan,
Blindt hängifna, lydiga.
