Den här sidan har korrekturlästs
223
Hvar musulman har sin slafvinna,
Så mörklagd som någon mohrinna
Från Granadas lysande år;
Som dennas, så svällande rika
Hon äger ock former — och lika
Så svartlockigt, glänsande hår
Och anletsdrag, grekiska rena,
Och händer, som silke så lena
Och hvita som nyfallen snö.
Hon är som en ros i det gröna;
I barmen, den yppiga, sköna,
Der går liksom vågor på sjö.
Som rosor på Isola bella
De blodfulla läpparne svälla;
Och blicken, så trånande matt
Och mild, lyser ur hennes öga
Som stjernornas sken från den höga
Blå dômen en midsommarsnatt.
Må slafven förutan all ära
I anletessvetten förtära
Sitt bröd, under mödorna böjd,
Och vaka och bedja och klaga —
Och korset med tålamod draga
Och lefva i lugnet förnöjd!
