5
Och för den fjortondes, Carl Johans, segrar
Sjelfbruten bana hjeltepriset stegrar.
Att Skandiens höga vikingssäten värna
Han drog i läger ut från slottets härd —
Och fåfängt som mot döden var att spjerna
Mot udden af hans skarpa riddarsvärd.
Hans sköldmö står med upp och nedvänd glafven
Och gråter nu som Niobe på grafven.
Den unga Hebe, himlens skönsta flicka,
Pokalen honom räckt; ur hennes bål
Carl Johan och Napoleon nu dricka
Tvemännings med hvarann försoningsskål,
Bevittnad af Olympens alla gudar,
Två Jofursörnar likt i panzarskrudar.
Du son af Oscar och Beauharnais' dotter
Och barnbarn af den stolte Bernadotte!
Ditt stamträds grenar prunka med idrotter,
En hjeltelängd är dina anor blott;
Må till de palmer, som Du re'n fått ärfva,
Du nya skott med egen rätt förvärfva!
