250
O, slappa tid, förvekligad och lam,
Din hjelp är ock af ringa vigt och värde.
I fejden är du som ett husdjur tam
Och käck, när ingen fara är på färde.
I lugn du som ett lejon skakar manen,
Men söker skjul, så snart du hör orkanen.
Du öfverlemnar allt åt Guds försyn.
Framskrider säfligt stilla på din bana,
Liksom din spegelbild der upp i skyn,
Den bleka månan, gör af gammal vana,
Och ej en hårsmån du ur vägen viker,
Fixstjernan lik emellan två tropiker.
Och ungdomen sig delat midt itu
I nutids- och i medeltidsorganer:
De första sucka såsom dufvor nu,
De andra yfva sig som tulipaner;
Uppblåsta för att dölja att de frukta,
De flykta bort, när blod de se och lukta.
Oaktadt granna fraser, stolta tal
Om framåtskridande och lif på jorden,
Vår tid är en försigtig general,
En riktig Fabius cunctator vorden:
Han dröjer, blindt sin upphofsgrundsats trogen,
Tills öfvertygelsen blir långsamt mogen.
