Den här sidan har korrekturlästs
Hjelten.
Mitt namn var det enda jag ärfde;
Blott år jag i tjensten förvärfde,
Och uti min anletes svett
I kriget på Ladugårdsgärde'
Jag öfvade mig, tills jag lärde
Att skyllra och räkna ”i ett”.
Den konsten ej heller var ringa
Att mina två spindelben tvinga
I marchen till jemn harmoni
Med trumman, att få mig att taga
Ut steget vid ”ettan” och draga
Fram foten piano, vid ”i”.
Kamratskapet likväl är trefligt,
Om man blott har mynt och ett grefligt
Sigill, som anseende ger;
Då äger man stora förtjenster
Med kunskap om det som är venster
Och höger samt opp eller ner.
