257
Och jag, når de stå der och huka
Och bocka sig för mig ödmjuka,
Högadlig, sjelfsvåldig och fin,
Nedlåtande bomberten fattar,
Försmädligt jag tackar och skrattar
Och låtsar att ”äran var min”.
Mustachen med blindrotar ställer
Mig högt bland små ”köpstadsmamseller",
Mitt pipskägg gör fan till effekt
”På massan”; af eden får läppen
En manlig anstrykning, och käppen
Hos ”karlarna” ger mig respekt.
Jag vet, att en gång, när den onde,
På krogvägen mötte en bonde,
Som ej tog af hatten för hin,
Uppfann han krigslagar och flera
Småsaker, som prygel med mera,
Och kallade det disciplin.
Och knektar jag sätter i spänning
Från liknöjdhet på en handvänning
Med munfiskar och tjugufem
(Småsedlar i krigsvigilansen);
De läras att känna distansen
Emellan en löjtnant och dem!
