Den här sidan har korrekturlästs
281
Af koftanen, ödmjukt blicken
Häftad nedåt tiljorna,
Han, af korsets börda vorden
Tryckt och lutad emot jorden,
Nu vältalig lägger orden
Själfullt för kanikerna.
»När vår kristna tro går under,
Skakad utaf menskofunder,
Darra templets helga grunder;
Blott öfverstepresterna
Stödja murarne, som bäfva,
Värna pelarne och häfva
Tviflets dystra moln, som sväfva
Hotfullt öfver hjessorna.
Lågan släckt på offerhärden
Är; blott högmod styrer verlden.
Tunga som damoklessvärden,
Fruktansvärda omina
Öfver Herrans «Vingård» hänga
På ett hufvudhår; fåfänga,
Irriga begrepp förvränga
Mosen och profeterna.
Tätt, som ogräs gror i säden,
Så de fräcka frihetsträden
