291
Men hemmet blef qvaft i den folkrika staden,
Och modet jag fällde, som blommorna bladen;
Jag tvungen mig fann som ett lejon om bord.
För menskor som för skorpionstygn jag flydde.
Mig verlden fördömde — och jag den afskydde,
Som schweizarn sin lycka i aflägsen nord.
Jag djerf var i hogen och stolt i min smärta
Och qväfde hvar vemodig suck i mitt hjerta,
Som skökan ett missfoster under sin barm;
Men när jag de bittraste timmarna täljde,
Jag bet mig i läppen — och tårarna sväljde
Och öfvervann qvalet och dolde min harm.
Väl sved det i bröstet och frätte i såren,
Och ådrorna svällde som floder om våren,
Mitt anlete miste sin högröda färg,
Och pannan vardt fårad, och dunkelt mitt öga;
Men sinnet blef spänstigt, och känslorna höga,
Och jernviljan fast som Högasiens berg.
Än sökte jag lugn på Tyrolernas alper
Och smög som en vålnad bland tvärbranta stalper,
Än irrade jag mellan gletscher och is
Och jagade villbråd med vingade lodet;
Jag trodde, jag skulle få stiltje i blodet
Och ändtligen blifva en verldsman och vis.
