298
På lifvet ej sätter jag alls något värde:
Som vådelden rofvet, min kraft det förtärde
Och nedstämde eldsjälens blixtrande mod.
Min glädje det stulit, min sällhet det rånat
Och all min förhoppning kallsinnigt förhånat,
Tills isigt som ödlans och stelt blef mitt blod.
Jag skåda vill prakten i Lucifers salar
Och svettas af värman i afgrundens dalar
Och se hur dess flammande rosor slå knopp;
Jag spegla mig vill i dess sjudande bäckar
Och svärma som fjäriln bland brinnande häckar,
Tills hela mitt väsen i lågor går opp.
Ej fruktar jag fasan: ty helvetesglöden
Mig bränner i lifvet mer het än i döden,
Och ej för dess skiftande, bländande glans
Jag nå'nsin vek undan, ej heller jag ryste;
Nej, jemnt den min gycklande irrfart belyste
Kring verlden, som facklan fakirernas dans.
Min själ som en kungsörn — o, Jesus, Maria! —
Skall kretsa bland molnen, de åskfyllda fria,
I täflan med skyarnas stickande storm,
Tills sferernas toner upphöra att klinga,
Och alltets hvalfbågar som glaskupor springa,
Och jordklot och himlar förlora sin form.
