12
6.
En girigbuks uppsyn är vidrig och led:
Hans färg är som aska, hans munvinkel sned,
Korpgluggarna vinda och skygga;
På stackarn, som svälter och är i behof,
Han lurar, som kattan į vrån på sitt rof,
Och suger så blod som en mygga.
Af fåfänga älskar han nöjen och prakt
Och skänker allt annat än guld sitt förakt;
Som gåsen han lyfter på vingen
Och gör så en konst i båd' vetenskapsmän
Och allt, som ej ger sina hundra igen,
Samt hyllar af konsterna ingen.
Som hönstjufven tittar han dolskt under lugg,
Förnöjd åt hvart knep, han kallflinar i mjugg
Och rufvar på sin kassakista;
Men ger honom nå'nsin en snärta en grace,
Nog får han betala bra dyrt sitt kalas
Och henne med guld öfverlista.
På samvetet plåstrar han väl litet grand,
Och hjelper på skryt unga enkor ibland.
Guds vrede han så tänker stilla,
Men blundar för döden, som ufven för sol;
Han ryser som fan för en halfspänd pistol,
Och ser han ett spö, mår han illa.
