Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs

Rodrik.

 
Må fritt den, som vill, efter högheten fika
Och högljudt om menniskors dyrkan predika
Och sitta för gunsten som hundar för bröd,
Knäböja för våldet, de svaga förtrycka
Och hånle i mjugg åt den armes olycka,
Som gamle kung David vid Uriels död.
 
Må gerna, som Delila Simzon, hin håle
Den girige fresta med guld — och den snåle
Bland hopade skatter förgås utaf nöd;
En gång, när att samla han icke mer orkar,
Försmäktar hans tunga, och gomen förtorkar
Af törst — och dukaterna bränna som glöd.
 
Ack, väl är det ljuft att, i skuggan af linden,
Få kyssa en flicka med rosor på kinden
Och luta sitt hufvud mot liljehvit barm;
Men att så i evighet sitta, vi tvenne, —
Hon ledsnar vid mig, och jag tröttnar vid henne,
Och luften i stugan blir instängd och varm.