307
På hvalarnes ryggar min skeppsjulle hoppar
Så lätt, som en stenget på alpernas toppar,
Och yr, som på steppen en hingst i galopp.
Och afgrundar glupa som hungriga hajar,
Och stormarna slitas om flaggan, som svajar,
Och klipporna sticka som vidunder opp.
När sist jag blir mätt af att svärma kring hafven,
Och, pilgrimen lik vid den heliga grafven,
Jag är af den irrande vandringen trött,
Jag andas ut lifvet och sveps i min flagga
Och vräks öfver bord, att i bränningen vagga,
Och slumrar som barnet i lindan så sött.
Mitt minne bortspolas af stormen; ty smärtan
Förgår som en dyning i sjömännens hjertan,
Se'n liket är nedsänkt och drufvorna blödt.
Flygfiskar allena mitt graföl begapa,
Och skränande stormfoglar spela mitt drapa,
Och giriga hafsörnar äta mitt kött.
