309
En gång skola åskorna ljunga,
Och stormsången vindarne sjunga
[ svärmande, svindlande takt.
Då får du ej slumra, ej drömma,
Ej strålande anletet gömma,
O svärd, på vår hämnande jagt.
Ack, hör huru stridshornen ljuda!
Det är, som de skulle oss bjuda
Till dans i en riddaresal;
Och tusende echon, så klara,
Den gälla signalen besvara
Med genljud i berg och i dal.
Med mig skall du, sida vid sida,
Så djerf öfver slagfälten rida;
Och sjudande menniskoblod
Du, tjusande, blåögda flicka,
Ur splittrade skallar skall dricka
Och släcka ditt lågande mod!
Se, fläckar af hjertblod, så röda
Som purpur, i solskenet glöda
Som eld på den glimmande skrud!
O, framåt, tills krafterna svika!
Jag kan icke — vill icke vika:
Nej, framåt, du segrande brud!