310
Låt framåt, ack, framåt det ila!
Min rolösa själ ingen hvila
Och rast eller frid nå'nsin tål.
Jag följer min hviftande fana —
Och vägen skall svärdet mig bana,
Till dess att jag hinner mitt mål!
Och följen mig, jägare käcka!
Låt hingstarne framåt få sträcka
I fyrsprång! — Som örnar slå ned
På rofvet, vi skola oss kasta
På fiendens fyrkanter fasta —
Och spränga hans sexdubbla led!
Som stjernor, dem siarne prisa,
Min hjelm eller sabel skall visa
Er vägen på bragdernas stråt;
Och fastän vårt antal är ringa,
Jag segrens gudinna skall tvinga
Som skuggan att följa oss åt.
Och segra vi icke, vi alla
Dock stolt liksom ekarne falla,
Som brytas af stormar utaf;
Och, stålsmidda jägareskara,
Vårt minne skall häfden bevara,
Och mullen en grönskande graf.
