328
Jag hör hur orkanerna ryta
Förtvifladt och fresta att bryta
Grön' tallen med frost i sitt hår.
(Fast lutad mot afgrunden djupa,
Den starke dock utan att stupa
Re'n stått der i hundrade år!)
Ibland blott en nordanvind vakar,
Sin snöiga hjessa han skakar
Och liljor bland klyftorna strör.
Då slår jag en ton på min harpa;
Den sträfva ackorden, den skarpa,
Får svar utaf echo och dör!
Det sällaste lifvet är strida:
Att irra kring rymderna vida
Är endast min lust och min fröjd;
Blott fritt jag på bergen får andas,
Och faror bland lekarna blandas,
Se, då är jag munter och nöjd.
Jag lyssnar till snösparfvens qvitter,
Till vakan vid fjällsjön, som sitter
Och sjunger på klippan allen;
Då allting omkring mig jag glömmer
Och blott om min älskade drömmer,
Fastän hon är död längese'n.
