Den här sidan har korrekturlästs
329
Den slokande tårpilen skuggar
Dess grafvård; hvar morgon det duggar
Från grenarna daggperlor ner.
Jag har en förgät-mig-ej, bruten
Af henne; — i guld är den sluten;
Likt henne, den blommar ej mer!
Hur flög icke locken för vinden?
Hur glödde ej rosen på kinden
Och växte, fast midt uti snön?
Den huldaste var hon bland tärnor:
Ur ögonen, klara som stjernor,
Det glänste en låga så skön.
Fick jag till ditt hjerta mig sluta
Och än efter döden der njuta
Din kärlek, o älskade mö,
Och uti ditt öga min lycka
Fick skåda, — din silkeshand trycka,
Hur gerna jag då ville dö!
