15
10.
En skålknalle är ett förunderligt ting:
Han går som den «evige juden» omkring,
Med påsen och alnen han traskar:
«Till Norge om foråret kosan han stur,
Der tug gäller skäliga, vadmal står dur,
Och sluft fås för shirting och askar.
Men sulle hans resa för honom gå skällt,
Så lägger han in och cederar riellt
Och sätter sen skumpa för kärra»;
Bortslumpar kontant hvad han borgat — förstås —
«Och si'a så gå dä la väl i Borås,
Och dä, sum ä öfver, får härra».
11.
Hofjunkaren sitter och mumsar konfekt
I pelsen vid brasan och söker sin slägt
I murkna, heraldiska lumpor,
Men tål ej en flägt, törs ej valka en buss
Och brukar för gikthosta, torrvärk och fluss
Kalott och vadderade strumpor.
Förtjust åt sitt permbref på gult pergament,
Han småler åt anorna, fyra omtrent,
Och darrar af fröjd i tulubben;
Han tänker på stamfarn, som föddes och dog,
På sonen, som derför blef grefve, — allt nog —
Och farfaderns far, salig gubben.
