Den här sidan har korrekturlästs
Med H—ie's klocka.
Hon är så ren: ej molnens gråa hvimmel
Hennes glatta yta nå'nsin nå;
Se, hon är som Isola bellas himmel
Så fläcklös, bländande och azurblå.
Om också ej den glittrande kupolen,
Som sig hvälfver genomskinligt klar,
Just lyses opp af månen eller solen,
Den har två stjernor i ditt ögonpar.
O, dröm om mig i nattens tysta timma,
0, dröm om mig, när fästets lampor glimma
Som griftbloss på en lifdömds sista stig!
Med jernbokstäfver tecknades mitt öde.
Jag fyller snart mitt nummer bland de döde;
Och så mitt minne dör väl ut med mig?
Hu, vill du då min vålnad till dig locka,
Så rör ett par, tre gånger vid din klocka;
Men var ej rädd, min ängel, när du ringer:
H—a, den ormen inte stinger!
