Farväl.
Farväl, Amanda! När fullmånen blänker
I vinternatten, ödslig, lång och kall,
Och allt sitt silfver på din kudde stänker
Och lyser matt på dina lockars svall;
När vindarne som de fördömde hvissla,
Och kyrkogårdens tunga portar gnissla,
Och jorden ligger stel i svepningsskrud;
Tänk då på mig, som aldrig dig förgäter,
Som dagens stunder blott med suckar mäter!
Din kärlek var min himmel, du min Gud.
Förtviflan slagit upp sin hemska boning
Som en demon i mitt förtärda bröst.
Jag brottslig är, men ber ej om försoning:
Ej ångern ger mitt sjuka hjerta tröst.
Det feberheta hatets eld mig bränner,
Föraktets kyla i mitt blod jag känner:
Det är en strid emellan is och glöd.
Jag lastens nektar tömt till sista droppen;
Min själ är giftig liksom bolmörtsknoppen,
Förstörelse jag känner blott och död.
