340
Ej svalka pannan mot din hvita barm?
För mig en dödssång sjunger näktergalen,
Till drägg förvandlas vinet i pokalen;
På smärtor rik, jag är på fröjder arm.
Jag ströfvar hemsk omkring Hesperiens länder
Likt pesten i en munter karneval;
Jag dômer grusas ser på Tiberns stränder
Och myrtnar vissna uti Arnos dal,
Ser djupgrön våg kring vattenslotten svälla
I minnets stad, „Venezia la bella”,
Hör troubadourn i gondolierens drägt
Vid åran sjunga på Canale grande;
Jag känner susningen af Byrons ande
I stormens vingslag och i vindens flägt.
Jag går till Hellas, till Athen och Thebe;
Men äfven dit, till gudars fosterjord,
Erinnyen följer mig, förklädd till Hebe,
Med gift och dolk i hånungssöta ord.
O, säg mig, hvar kan själen hvit jag skölja?
I glömskans flod, i Lethes kalla bölja?
Nej, tröstens genius från min sida flyr,
Och sorgens vaka i mitt bröst hörs klaga:
Jag kan ej minnet derutur förjaga,
Ej dränka det i vilda äfventyr.
Ty den förspillde får ej mera hoppas:
Förgäfves han en nåd af Gud begär.
