Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/361

Den här sidan har korrekturlästs

341

Den ros, som vissnat en gång, mer ej knoppas;
Dess hjertblod masken småningom förtär.
Hans varma känsla isas och förfryser,
När ej den sol, som henne värmt, mer lyser.
Min tankes vålnad, själens tomma hamn!
För dig ej himlen ler, ej våren grönskar.
Förintelse jag ber blott om och önskar.
Låt mig försjunka, död, uti din famn!