17
Han schakrar med skosöm och lägger sig i
All borgerlig rörelse och industri;
Han står med en kornsladd i näfven
Och prutar på torget, från lass och till lass
Han kilar behändigt som ödlan i vass
Och skjuter som skytteln i väfven.
En qvällsqvist jag kom med en knodd i duell:
Det var af svartsjuka (jag och hans mamsell,
Vi lefde som hane och hona);
Men hjertat på pepparkadetten det gled —
Ack, Gud vet hvarthän! — uti byxångsten ned
Och sjönk som korvetten Carlskrona.
14.
«Beväringen» drar opp ur magen sitt «i»,
Han har ingen ruter i käften som vi,
Vingbruten och yr uti «mössa».
Som «läsaren» skakas han under en charge;
Han går maladrett som en harkrank i marsch
Och «månglar bort axla med bössa».
För honom är mötet en skärseld hardt när:
Som yttersta domen — ja, så ungefär
Den stunden afbidar han häpet;
Han tar inte saken förståndigt och kallt,
Men åbäkar sig som en igel i salt
Och tröttar så ut sig på släpet.
