31
28.
Fri svalka om vintern, om sommarn fritt ljus
Och husrum[1] om söndagen fritt i Guds hus,
Det få våra stackars poeter;
Och derför de likna kung Faraos kor:
De magra förstås — och bli tunna som flor
Och bleka i syn' som servietter.
Att sväfva mot skyn är de armas natur:
På vindsrum derför de i högan lofts bur
Bo som på Jerusalems tinnar;
Så torra i halsen som öknens pilgrim,
De mäta ut meter och hugga af rim
Och hvässa dem se'n som skopinnar.
Som sparfvarne lefva de på Guds försyn,
De irra husvilla som månan i skyn,
Lättretliga, tankspridda, ömma.
Ack, ej som den kommer, de taga Guds dag:
Dem äro ej gudar, ej menskor i lag,
Blott om idealer de drömma.
Likväl fru Fortuna dem stundom är huld;
Då må de som perlor i fattning af guld
Och rumla bak tempelförlåten,
Som öfversteprester i Canaans land,
Med sprittande pulsar och sinnen i brand,
Och ge penitensen på båten.
- ↑ Icke bänkrum.
