41
Han eger ej hjerta, ej känsla, ej vett;
De pussiga kinderna svälla af fett,
Hans hud är af blodviten spräcklig.
Af ohyra kräla hans trasiga plagg,
Hans naglar de klösas, hans hår är som ragg,
Hans utdunstning osund och äcklig.
Föraktad han kryssar sin lifsbana fram:
I laster, i nöd, uti nesa och skam
Han ses sina dagar föröda;
Och nekar sist jorden åt honom ett skjul,
Så får han väl multna på stegel och hjul
Och korparna tjena till föda.
33.
En spelare gnager som masken sitt bo;
Han saknar begrepp om all ära och tro,
Hans tjusning är kortlek och tärning.
Han suger sin nästa till märg och till ben;
Vid vaxljusens fladdrande, bländande sken
Begår han mång mörksens ogerning.
Han fråssar, han rumlar, förstördt är hans skick,
Roflystnadens furier bo i hans blick;
Han sitter hvar midnatt och rafflar,
Och skäckarnas klang ljuder hemsk, låter dof.
Han är som en skugga i Lucifers hof,
Vid helvetets glödande tafflar.
