Den här sidan har korrekturlästs
Vid Vettern.
När himlen ser i Vetterns djupa vatten
Som i en spegel sina anletsdrag,
På klippans spets i stjerneljusa natten
I min inbillnings trollverld sitter jag
Och ser hur mången, mången dunkel hägring
Från svunna tider lefver opp igen,
Ser stenskelettet: Jungfrun, utan fägring,
Med naket hufvud, stå bland böljor än.
O, mången gästvän på din svallsjö rodde
Emellan Alvastra och Brahehus,
När gamla Peder Brahe ännu bodde
I slottet der, som ligger nu i grus.
Här höga grefvar och rådsherrar slöto,
Fast hemligt, ömsesidiga fördrag;
Borgtärnor silkesskärp åt riddarn knöto,
Och pager glammade Guds långa dag.
