60
Med kinder, glödande som österns rosor,
Och barmen, svällande af yppig blod,
Den unga tänkte blott på lust och fröjder.
Uti palatsets alabastersalar,
Med draperier utaf purpursammet
Och vaser utaf jaspis eller guld,
Vid skenet utaf lampor, som fantastiskt brände
I skålar af kristall, af lefvande cypresser
Och myrtnar hälften skymd, hon satt så huld
På atlaskuddar, som elastiskt veko
För hvarje tryckning utaf hennes lemmar,
Och svärmande på små sylfider hörde,
Som bland de saftigt mogna löfverk lekte,
Dem rankan flätade kring blygrå mur,
Tills, tjust af toners brus från full orchester,
Hvars ljud bevingar hvarje ynglings steg,
En ädling, stolt af skönhet, guld och anor,
Med bröst, som brann af mod och ärelystnad,
Den sköna förde in i dansens hvirfvel
Och handen tryckte, känslorna förrådde,
Med blicken ömt försänkt i hennes öga,
Som trånande, men hemligt mötte hans
Med återsvar, så att hans ådror gäste
Af ljuf berusning och af kärleksfröjd,
Tills jorden blef för honom mer än himmel.
Med lockar, glänsande som korpens fjädrar,
Och ögon, blåare än himlens azur,
Och själ af eld, som spelar i hvar fiber,
En venetianska kan om sällhet aning ge.
Med dunkel njutningslust i sina blickar
