61
Och känslans fullhet i hvar droppa blod,
Hon är en grekisk bild med lif i formen
Från klassisk forntid, sprittande och varm.
Men himlen mörknar, vreda vindar storma,
Och hafvet vräker, sprutar fraggig våg
Ur bränningar, som öppna digra svalgen,
Att sluka hvarje spån uti sin hvirfvel ner.
Och kõlar krossas, rikedomar drunkna,
Och Orientens kryddor lastas ut;
Levantens siden vattnet genomdrānker,
Och tungt i djupet sjunker Spaniens guld;
Och blixten, då den splittrat sista spillran,
Ser på förödelsen med blodrõd blick.
All fröjd är slut, se'n lyckans stjerna slocknat,
Ty i Venedig allt på guld beror;
I köpmansstater väges allt på vågen,
Och hjertats känsla väger ej ett uns.
Nu älsklingen är arm, hans skatter borta,
Ej någon hör hans suck och ser hans tår;
Och åt en annan rikare ges bruden,
Så darrande och blek i brölloppsskruden.
Det fäktar kallt omkring mitt heta hufvud,
Och kylig östan leker med mitt hår.
Med Tassos längtan till sin Leonora,
Jag ilar hem att sluta i min famn
Den skönsta rosen ibland alla rosor,
Som bränts utaf Venedigs heta sol,
Och kyssa dessa saftigt röda läppar,
Som ännu ingen utan jag har kysst,
Och på den himmelskt sälla hviskning höra,
