70
Mol ensam man leds vid, men är man ett par,
Blir bristen ett eden; som svältan så bar
Är en garnison utan flickor:
Med dem blir den tråkiga långvakten kort,
Och sköldpaddan tiden, den jollra de bort
Och fylla båd' hjertan och fickor.
De kuttra som dufvor omkring oss i fält
Och göra kasernlifvet husligt och sällt,
Men fordra Jobs tålamod äfven;
Se'n, om man för länge sig håller till en
Och ur samma bägare pimplar allen,
Blir smaken nattstånden och däfven.
Så noga vi räkna ej med deras tro,
Och ge de oss korgen, får dervid bero:
Vi älska dem utan fördomar.
Ack, vår kärlekshandel den drifs i parti,
Och, utan att smuggla, all täflan är fri,
Och skiftande träffar och bomar.
Ja, visst kyler älskog af lidelsens ugn,
Som halsbrännan supen, men stör ej vårt lugn
Och glöms snart i lidelsens tummel;
«Aptiten» den retar och smakar bra först,
Men väcker, förlegad, upp äckel och törst,
Som punsch dagen efter ett rummel.
