71
Jag slog väl en gång för en blåögd blondin,
Som väpplingen söt, som en pingstlilja fin,
Och hjertungen tog mig på orden;
Men slut gjorde koleran på alltihop:
Den kom med sin spade och gräfde en grop
Och gömde'na långt ned i jorden.
Och se'n jag på ingen fått sigte och korn;
Jag hvarken vill gifta mig eller ha horn
Och blir som ”en enka på stommen”.
Jag eger ej vitten, för allt hvad jag red,
Och flickorna numer ej nöja sig med
En gubbe på hackelsebommen.
Det lyckas väl att sluka väder en tid,
Men lefver man länge, man tröttnar dervid,
Blir smalbent och skranglig som storken
Och saftlös och seg som en soltorkad sik;
Man krymper ihop som ett gammaldagslik
Och flyter på vattnet som korken.
Nej, liksom skomakarn jag blir vid min läst:
Jag tycker långt mer om en välriden häst
Med lemmar, fingjutna och smärta.
Att skåda hans luftsprång på grönskande fält,
Det är någonting så upplifvande sällt;
Det friskar opp sinnen och hjerta.
