73
Allt, hvad som mig slumpen befaller, jag kan:
Med trådar af silke jag kör in ett spann,
Jag hugger en prime, tar en fana,
Jag klipper med solingern som med en sax,
Och menniskohufvuden falla som ax
Och trilla som klot på en bana.
Om klingor som halmpipor brista en gros,
Kronprinsens hussarer stå bocken ändå,
Så stjernor för ögonen glimma.
Med stumparne slå vi och ge dem besked;
Strök bukgjord och betsel än, hängde vi med;
Strunt i båd' handtäcke och grimma!
Så bra vi handtera buteljer och kort,
Som stål och kurtis: ja, jag undrar ej stort,
Om flickorna hålla oss kära.
Mustacher vi skrufva och klä oss med smak,
Vi äro förgyllda, «ja till och med bak»,
Och lefva för kärlek och ära.
Vid Bornhöft min förste ryttmästare dog.
Den sista dryck vatten han fick, förr'n han drog
Sin dödssuck — han drack den ur handsken.
Och derför jag gömmer den som en klenod;
Af hämndlystnad gäser mitt eldfängda blod,
Hvar resa jag tänker på dansken.
