håller mig vid lifvet, och gör att jag med dubbel saknad skiljes härifrån.”
”Sara! hvad väga väl mina omsorger, om också ett helt lif egnades åt deras friaste utveckling, mot hvad du gjort för mig?”
”Tala ej derom; hvad jag gjort, Celestine, är ett intet”, yttrade Sara, i det hon långsamt nedsväljde en sked gröt.
”Är det ett intet”, inföll Celestine, ”att rycka en varelse ur förderfvet? Har du glömt den dag, då du, fastän svigtande på grafvens brädd, gjorde den långa resan till Stockholm, för att taga mig från tukthuset, dit menniskors kalla ondska eller liknöjdhet fört mig? Är det ett intet att hafva upptagit mig i ditt hus, som en vän, som en syster, oaktadt du visste, att det var jag som törnbeströdt din rena bana? Är det ett intet, att jemte mig hafva tagit vård om mitt arma faderlösa barn, hvars anletsdrag dagligen måste påminna dig om den fader, dina egna barn förlorat? Sara, Sara! det är jag som gifvit ditt hjerta dödsstöten, det är jag som bäddat grafven i ditt bröst, jag, hvars framtida lefnad måste blifva en vandrande grafvård på din förtidiga grift, jag som —”
Sara hade gröt i halsen, Celestine gråt, och båda kunde ej tala ett ord; men från deras
