12
II KAP.
”Sålunda var Celestine lik sig i ett fall, men hon var det äfven i ett annat.”
Fyra år hade hvälft sig emellan Alberts död och det rörande uppträde, hvilket förestående kapitel innehåller. Saras barn hade uppväxt och blomstrade nu kring den döende modern, liksom de späda telningar kring den bräckliga lutande stammen. Hennes äldsta son, Adam Paulus, var ännu i bagarlära i Stockholm; men hade erhållit sin mästares tillåtelse att vid denna tid besöka Lidköping och sin derstädes boende moder. Celestine, öfver hvars efter Alberts död tillryggalagda bana bäst är kasta en slöja, hade redan något öfver tvenne år, jemte sin fyra-åriga son, varit i Saras hus, der hon till sådan färdighet inöfvat sig i glasmästaryrket, att Sara nu mera högst sällan behöfde lägga sin hand dervid. Äfven det öfriga hushållet var åt Celestine uppdraget, helst Saras bröstsjukdom , som allt mer och mer tilltog och till hvars botande läkarhjelp förgäfves blifvit sökt, hindrade henne uppfylla husmoderns plig-
