III KAP.
”I afton — lofva mig att i afton — elaka menniska — det är säkert — men var tyst då — ja säkert?”
”Skäms, Adam, och håll ej ett sådant oväsende när han vet att hans mor är sjuk och så väl behöfver lugn och hvila”, sade Celestine till en lång fjorton-årig pojke, som på gården roade sig med att kasta stenar på några svin, hvilkas högt grymtande missnöje trängde genom hela staden.
Adam lyssnade ej till den bannande rösten, utan fortsatte sitt påbörjade favoritnöje, förföljande flitigt, ehuru något skefbent, de stackars fyrfotingarne kring den lilla gården.
”Vet han då ej, att hans mor så godt som ligger i dödens käftar?” fortsatte Celestine.
”Dödens käftar”, svarade Adam, ”det vill säga detsamma som i era, hvilka beständigt äro i rörelse från morgon till qväll och mumsa i sig hvad huset förmår.”
”Han skulle skämma sig, Adam. Det synes att Herr Hultbergs käppar, dem Adam under rabulisttiden i Stockholm fick smaka, icke
