Den här sidan har korrekturlästs
17

din mästare, som nog lärer veta ta' hund ur dej; ty hvad du egentligen har här att göra, det begriper jag i sanning icke det ringaste”, fortsatte fanjunkaren.

”Ja, men si nu är ni lika litet i min mors ställe, som ni är i min fars, så gerna ni än ville vara det”, skrek bortbytingen, räckte, hvad man kallar, lång näsa och skyndade ut på gatan.

”Får ni ha den der lymmeln hemma några dar, så tar han väl ner hela huset”, sade fanjunkarn till Celestine.

”Stackars Sara! hon har inte särdeles mycket nöje af sin äldsta son”, genmälte Celestine; ”men det var en olycka att han skulle komma i bagarlära, utan att dessförinnan knappt få lära sig läsa innantill en gång. Men så går det när man kommer ut på fri villande hand och ej haft någon far, som med allvarsamhet och tukt vårdat ens barndom.” En tår perlade, vid slutet af dessa ord, i Celestines ögon. Denna tår underrättade mer än tillräckligt fanjunkaren, att Celestines ord varit i säck, innan de kommit i påse.

”Hur är det med Sara i dag?” frågade fanjunkaren.

”Bättre, än jag i går förmodade”, svarade Celestine.