Den här sidan har korrekturlästs
19

”Jag blir förtviflad, om du ej skänker mig ett ögonblicks samtal innan middagen.”

”Kors, så förtvifla då.”

”Hur kan du vara så hård, Celestine? betänk att jag ej på ett helt dygn fått tala med dig ett enda ord — — Celestine! —”

”Tyst för Guds skull, obetänksamme!”

”Så kom då.”

”Nej.”

”I afton då, Celestine? lofva mig åtminstone att i afton —”

”Ja, elaka menniska, men var tyst nu då.”

”Det är ju säkert då, Celestine?”

”Ja säkert.”

Smällen af en slängkyss bortdog i bullret af det igenslagna fönstret. En ovanligt hög rodnad hvilade öfver Celestines kinder, då hon aflägsnade sig från gården.

Efter hennes bortgång öppnades varligt den stora gårdsporten, och ett riktigt äkta tjufpojksansigte, nemligen Adams, grinade fram inåt gården.

”I afton — lofva mig att i afton — elaka menniska — det är säkert — men var tyst då — ja säkert”, efterapade pojken, hvarefter han drog hufvudet tillbaka, slängde porten igen efter sig och hastade ner åt Lidas stränder.