34
nom rummet. — Fram på scenen igen, mitt öga, och bada dig i svallet af dessa rika mörka lockar, böljande mot dig, som en nattfärgad flod. Lik en glänsande mussla, hvilken från djupet af mörka vågor sprider sitt sken, framstrålar bland det vildt oordnade håret ett välbekant ansigte, på hvars kinder ett ögonblickligt uppsvalladt blod qvarlemnat en svag rodnad. Bredvid detta sköna hufvud ligger så förtroligt ett annat något ljust, åtminstone hvad det yttre beträffar. Ljusa, i rödt gående polisonger och mustacher omgifva ett rätt vackert och manligt ansigte. Men de tvenne ögonparen, som så hjertligt tyckas söka hvarandra, se dunkelfärgade ut, liksom blommorna i morgonstunden, hvilka ej ännu från sina blad hunnit skaka den nattliga daggen.
”Hvad tiden är kort när man har trefligt”, sade ansigtet med mustacherna.
”Ja, Gustaf”, hviskade det andra.
”Hvad du är vacker, när du ligger så der med håret utslaget och oordnadt, Celestine”, yttrade Gustaf, i det han tryckte en lätt kyss på en af hennes lockar.
”Smickrare, om jag än vore tio gånger vackrare, måste jag likväl gå upp nu, Gustaf”, sade Celestine, dragande fram ur det gröna täc-
