Den här sidan har korrekturlästs
41

”Nej, min Gustaf, min vän, jag darrar icke.”

”Jo, du darrar — men darrar, liksom en hel verld för den högstes ord. Se morgonsolen hur skönt hon lyser in på oss genom fönstret. Hvilken ljufvare syn kunde han väl få, än tvenne själars förening!”

”Skall morgonsolen belysa min svaghet, Gustaf? aldrig, aldrig.”

”Din svaghet — hvad är den annat, än den högsta styrka — en styrka icke derigenom att den besegrar mig, utan derföre att den beherrskar den starkaste qvinna på jorden.”

”Tack för dessa ord, Gustaf — du har förstått mig — du har läst i djupet af min själ — men släpp mig blott ett enda ögonblick — så — nu är jag fri — och du en slaf, som väntar herrskarinnans vink — denna brinnande bön i dina ögon — hvad den kläder dem väl — jag: vill kyssa upp dess andakt — — så — bort med locken från din panna — bort med lockarna från min — nu kunna våra tankars hem fria möta hvarandra — stackars liten, ditt hjerta slår, som ville det arbeta sig ut, för att öppet krympa tillsamman och då under min hand — men känn, känn hur lugnt mitt är.” — —

”Det slår, Celestine, slår våldsamt.”