blickar sväfvade medvetslöst igenom rummet; men när de nalkades sängomhänget, antogo de ett uttryck af den outsägligaste ömhet. Derefter uppsteg hon, framskred tyst och varsamt till sängen och lade sitt öra till den slumrandes mun, liksom väntade hon från den få höra sitt namn framvaggas ur drömmarnas rike. Ett namn tycktes också verkligen forma sig på hans läppar — hon lade än närmare sitt öra deröfver — lyssnade med nyfikenhetens hela ifver. — — Hastigt rycker hon upp sitt hufvud. Himmel! hvad har då händt? Har den sofvande älskaren bitit henne i örnsnibben? Nej, värre, rysligt värre — han hade bitit in i den ömtåligaste strängen af hennes själ — han hade framhviskat ett namn — men namnet var ej Celestine — — Carolina, Carolina, så hade hon hört, den arma bedragna.
”Gustaf, Gustaf”, stammade den olyckliga med tårar i ögonen, ”emellan oss är det för alltid förbi; hvarje intimt förhållande oss emellan vore hädanefter osedligt, orent, sedan det ömsesidiga oinskränkta förtroendets band brustit. Men hvem är då denna Carolina, denna lyckliga, som får lefva i dina drömmar, medan jag — ha! ett ljus uppgår för mina ögon — Carolina — Carolina, källarmästarens piga. —
