Den här sidan har korrekturlästs
47

VI KAP.


— — — — — namn, amen.

Himmelens skyar nedstego och blandade sina ymniga tårar med Lidas; regnet sammanpressade våldsamt jorden kring gatstenarna; luften var tjock ock ingen stråle från eftermiddagssolen förmådde genombryta densamma.

Sara och Celestine sutto vid sitt kaffebord och språkade om ett och annat. Deras samtal rörde sig hufvudsakligast kring dem sjelfva och hvad verlden nu möjligtvis skulle hafva att säga om dem och de yngre förhållanden, hvaruti de nu lefde. Det var dem ej obekant, att Lidköping harmades svårliga på dem och att denna harm glödde icke blott i stadens qvinliga hjertan, utan äfven i de manliga. Och hur kunde det väl annorlunda vara? Lockade af Saras ganska bergade hus och tillgångar, icke så obetydliga i en liten stad, och uppmuntrade derjemte af hennes sjuklighet, som födde hoppet om snart utgående giftorätt, hade icke mindre än en skräddare, en klensmed och en garfvare, under loppet af ett år, friat till Sara.