56
”Tvi så’nt sällskap jag har råkat ut för!”
ropade presten och skyndade på dörren.
Sara och Celestine sågo efter honom, utan att säga ett enda ord. Ett doft buller hördes genom regnet framrulla öfver gatan. Celestine sprang till fönstret och blef varse en lång rad vagnar, som körde förbi huset.
”Sara”, sade hon, ”nu kommer teatertruppen, som vi så länge väntat.”
Knappt hade hon yttrat dessa ord, förrän en dödlig blekhet öfvertäckte hennes ansigte och hon sjönk ned på en stol.
”Celestine, hvad fattas dig?” ropade Sara, skyndande fram med ett glas vatten.
”Sara, Sara! ser du vagnen der? Se — se — derifrån såg nyss ett ansigte upp till detta fönster — förfärligt! — blodet stelnar i mina ådror när jag — —”
”Celestine, du kommer mig att rysa — ett ansigte, sade du — hvilkens?”
”Ja, Sara, ett förfärligt ansigte.” — —
”Hvems? hvems?”