Den här sidan har korrekturlästs

64

VIII KAP.

Kappan faller från hans skuldror, hatten från hans hufvud — och —

Klockan slog fem i Lidköpings kyrkotorn. Lik en skälmsk, med älskarens kyssar skämtande, ungmös öga, lekte morgonens Aprilsol i pussarna på Lidköpings gator. Allt bebådade en klar och vacker dag. Men hastigt visar sig ur vestern profilen af ett mörkt ogenomträngeligt moln, som utan skonsamhet lägger en svart hand på himlahvalfvets glänsande öga, fångande mördarlikt hvarje stråle. Ett oväder ligger visserligen på djupet af detta moln; men se — hvilket synes dig förfärligare: detta stormbud deruppe, eller detta stormbud dernere, som förvildar denna manliga gestalts ansigte, hvilket nu vänder sig mot knuten af Sara Widebecks hus? — Detta ansigte är blekt och magert som dödens; men de skuggor det sprider äro äfven som dödens. Gestalten är insvept i en mörkbrun slängkappa och en hög hatt balanserar på den något gråsprängda nacken. Hvad vill han? Hvem söker han, den för-