Den här sidan har korrekturlästs

72

IX KAP.

Ett ymnigt regn vräkte ner från de nattsvarta skyar.

Liksom den mångskiftande regnbågen, hvilken säges draga regnet ur hafvet, för att dermed öfvergjuta den torra jorden, hvälfde sig Saras och Celestines ögon; tårarna drogo de ur hjertats djup och stänkte dem derefter öfver de bleka kinder. En sinnesrörelse af det slaget, som på sin vågskål väger lif och död, hade fjettrat dem båda vid soffkarmen. Vid fönstret stod en förkrossad bild af den förlorade sonen, Adam, med händerna hopknäppta öfver bröstet och ögat stirrande på en enda punkt i kammaren. Men af och an på golfvet gick med stora steg främlingen och talade följande:

”Ryktet om min död i Norrströms vågor hade jagat fasa i mina vänners bröst, synnerligast i deras, med hvilka jag delat lifvets ljufvaste fröjder och för hvilka jag således måste vara dyrbar — kanhända helig. Tiden, som läker och helar allt, hade gjutit sin balsam i saknadens sår och tanken föll allt mindre och mindre tryckande på mitt minne, O! hvarför fick