74
mig nu på Finlands minnesrika stränder, och att söka mig en verkningskrets, blef nu mitt förnämsta syfte. Att införlifva mig med Rysslands härar, dertill var mitt Svenska hjerta ej nog mjukt; att egna mig åt målarekonsten, deraf hade jag allt för bittra minnen. Jag gick derföre in i en teatertrupp som då vistades i Helsingfors. Jag blef en mångsidig skådespelaretalang. När jag spelte en tragisk roll, strömmade tårar i teatersalongen; när jag spelte en komisk, smattrade skrattsalfvor derigenom — och mitt sista ord bortdog alltid i det mest stojande jubel. O! hur kunde det vara annorlunda? Tragico-komiskt var ju hela mitt förflutna lif. — Men hvad var för mig jublet, hvad dessa flyktande ögonblicks lof, då de skallade inom främmande landamären? I hvarje leende öga såg jag ju frihetens hemska hånlöje, i hvarje blomma rostfläckar efter förtryckets bojor. Heldre, än den kräsligaste föda i slafvens land, det bäskaste barkbröd i den fries, tänkte jag — och tanken hann ej mogna, innan handlingen bar frukt — och nu står jag på mina fäders jord. Jag är nu teaterdirektör — ha, ha! — Visserligen tänkte jag här få spela andra roller än min egen; men demonerna hafva återfunnit sin förlorade son och nu — nu
