I KAP.
”Det är märkvärdigt, med hvilken lätthet menniskan återföres äfven till minnet af den stund, då stafven bröts öfver hennes oskuldsfrid.”
Islossningen, löfsprickningen, häggblomningen — ljufva förebilder af sommarens dagar, mot hvilka det friska blodet rusar med stormande fart, för att i svallet fördränka alla isiga minnen! Men för sjuklingen, i hvars sönderslitna bröst döden med förfärlig aptit spisar sitt lungmos, hvad ären j väl annat, än svartklädda likbjudare, som med maskrosens kinder småle åt grafven och förgängelsen? I hvarje vak, solens strålspjut öppnar på den glaserade vattenytan, ser den ohjelplige patienten ej annat än det djup, hvartill han snart nog måste gå; från hvarje löf, som framtittar ur knoppen, känner han en granrislukt framdofta; under hvarje snöhvitt blad, som faller ifrån häggbusken, ser han sin egen grift — ja öfverallt skönjer han den knotige magermannen, hvilken allt hvad jorden och lifvet alstra förgäfves söker mätta.
