80
”Till Sara Widebecks hus, min fru! Detta namn har hela natten sväfvat på hans läppar. Der måste han vara eller —”
De båda qvinnorna med sina barn i famnen rusa ut på gatan.
Sara och Celestine spritta upp vid åsynen af tvenne i deras rum inspringande qvinnor.
”Hvar är Albert? hvar är Albert? — Albert?” ropa Clara och Christin med en röst.
”Barmhertige Gud, hvad vill detta säga!” inföllo Sara och Celestine.
”Han skjuter sig, han mördar sig!” fortforo de förra.
”Pappa sprang nyss förbi fönsterna åt tullen till”, ropade Adam.
Ett jemmerrop upphöjdes på en gång af de fyra qvinnorna. Saras och Celestines barn insprungo halfnakna i rummet och blandade sina skärande röster i skriket.
”Efter honom — intet ögonblick att förlora”, skrek Celestine; ”lemnen qvar era barn här, mina fruar! Är det era barn?”
”Alberts, Alberts!” svarade under de mest hemska klagoljud Clara och Christin.
”Alberts!” instämde ännu förfärligare Sara och Celestine.
