84
”Ett regnigt, ett ruskigt väder, min herre!” sade Albert, med en röst, som liknade en aflägsen åska, ”vi äro redan af regnet genomvåta och det torde derföre vara tid på att värma oss. Tio steg — — se så — första skottet tillhör er!”
Gustaf, flämtande liksom han svettades, aftog sig uniformsmössan och hängde den på en qvist. Han syntes något orolig, men fattade likväl pistolkolfven med fast hand och sköt — i luften.
”Ja så, herr löjtnant”, sade Albert vårdslöst, ”det roar er att höra smällen i den fria naturen. Det ligger ej något ondt deruti, unge man. Men hvarföre skulle ni just vända mynningen mot skyarna? Man hotar ej himlen i samma stund man gör anspråk på att vara välkommen i dess salar. Ni vill höra smällen en gång till, kanhända? Nå välan! Jag vill aflossa mitt skott; men icke mot luftslotten deruppe, utan mot den der lilla vallen kring, troligtvis icke så få luftslott här på jorden, nemligen er uniformsmössa, som hänger der på grenen. Ser ni — ännu lyser den gula kokarden, denna stämpel på nutidens militärkurage, så klar och obefläckad. Jag vill förvandla densamma till en fredens sinnebild, sätta deruti en blå knapp — se —”
